1) Jag har liplåtar. Jag har ganska lätt för att lipa generellt, på film, till musik osv vilket många vet. Men sen är det vissa låtar som jag i princip alltid lipar till. Och oftast är det inga favoritlåtar. En är "Till dom ensamma" med Mauro Scocco. Det tåras lite i ögonen bara jag tänker på den... Sicken lipsill man är.
2) Ibland när jag kommer hem sent från nån social aktivitet, som spelkväll eller after-work, lägger jag mig på gräsmattan (oftast mitt i natten) och tittar upp på himlen. Ganska lång stund. Utan anledning. Oftast väldigt kallt. Men befriande.
3) Jag får ofta dåligt samvete. Jag får även dåligt samvete över att jag har dåligt samvete. Det finns så mycket jag borde göra/borde göra annorlunda/inte borde gjort. Destruktivt.
Oj, det kändes ganska seriöst. Onödigt seriöst, jag känner mig inte så seriös. Jag får lätta upp det hela med en bild från tjuvtittat.se, väldigt roligt!!

Jag ska inte fråga nästa gång jag ser en vas med gult blomvatten...
4 svar på tal:
Nummer 2 låter som något vi andra kallar för att däcka...;)
Haha, bara den detaljen att jag kört hem...
1) Det här med lipandet är nog något hormonellt och borde lugna sig framemot klimakteriet.
Män lipar ju däremot nästan bara inuti. Det kan bli alldeles kletigt därinne ibland.
2) Är det inte väldigt daggigt också?
3) Man ska förlåta sig själv hela tiden. Jag tror det är tricket.
Wow jag som trodde att du redan avslöjat allt!
Film och musik (och alla andra former av konst) handlar ju om att förmedla känslor, att det funkar för dig tyder ju på en väldig konstnärlig och empatisk förmåga hos dig som du borde vara glad och stolt över.
Tvåan låter väldigt avslappnande men blött.
Trean låter mycket jobbigt och jag känner igen det beteendet. Enligt boken "sluta älta" blir det som någon slags tennismatch med ångesttankar på ena sidan och tröstetankar på andra sidan. Tror tricket var att lära sig acceptera allting som det är, oavsett konsekvenser.
Skicka en kommentar