Någon slags ursäkt för vad som komma skall

De flesta av mina läsare (jo, det finns nog ett par i alla fall) vet om att jag ska disputera under nästa år. Som det ser ut nu så blir det i juni. Jag tycker det ska bli spännande och roligt, och jag ser faktiskt (just nu) fram emot den dagen när jag ska försvara mitt arbete. Jag är inte så orolig för själva disputationsakten, så länge jag har resultat och data att försvara. Prata det kan jag ju...

Det jag inte ser fram emot är alla timmars arbete och oro fram tills dess. Jag vet att jag kommer att få jobba väldigt hårt och mycket. Det gör inte så mycket, men att jobba väldigt hårt och intensivt och trots detta inte med säkerhet kan säga att jag kommer att vara nöjd med det jag ska försvara. Det är frustrerande. Att inte kunna veta att de data jag ska samla kommer att visa någonting. För hur mycket jag än jobbar så är det ju resultaten som räknas. Och har man inte resultat som går ihop och håller i slutändan så får man ändå stå där med skammen. Det är då det är bra med så kallade säkerhets-pek. Projekt som ger information oavsett vilket resultatet blir. Tyvärr har jag inga sådana, utan de projekt jag jobbar med är helt och hållet beroende på vilka resultat jag får. I ett av de två projekt jag jobbar med nu kan negativa resultat ändå på något sätt kanske vara liiiite intressanta (även om positiva resultat är 10 gånger intressantare). Det andra projektet är dock helt och hållet beroende på om vi får de resultat vi hoppas på. Om vi inte får det så blir det svårt att hävda att det ska vara med i min avhandling. Och det är jobbigt. Riktigt jobbigt. Och självfallet är det inte jobbigare för mig än för alla andra som gått igenom samma sak. Men delad jobbighet gör den ju inte mindre...

Så jag tror det kommer att bli några månader av oro och ångest. Och som för alla som närmar sig disputation så märker jag redan hur saker och ting är lite konstiga i huvudet. Man glömmer lite fler saker, man avskärmar sig lite för omvärlden, man orkar inte riktigt med att ta till den extra energin vad gäller vardagsbestyren. Man orkar kanske inte blogga om saker som man tror intresserar folk, utan man gör det möjligtvis för sin egen skull.

Så detta inlägg blir just för mig själv, så att jag ska ha ryggen fri. En liten ursäkt i förväg. För alla saker jag kommer att glömma, för alla gånger jag inte orkar vara trevlig (ja, det finns en viss risk för bitskhet eller vresighet som min svåger D skulle säga) och för att jag kanske inte alltid är så närvarande. Och jag kommer säkert att klaga en del. Men det går över. Den 11 juni eller så :-)