Topp 10 sport-events!

Jag har blivit uppmanad av den bloggande kemimannen att genomföra samma inre konflikt som jag uppmanade honom till, dvs att lista sina topp 10 sport-ögonblick. Därför tar jag nu en tillfällig (?) paus i blogguppehållet (eller uppehåll i bloggpausen).

Det är inte alldeles enkelt det här, men jag ska göra ett försök. Jag kommer säkert att ångra mig, inte minst angående ordningen. Framtiden får väl visa om listan håller över tiden. När jag letar klipp inser jag att mina ögonblick knappast är gemene mans favoriter, så därför får ni hålla till godo med de halvbra klipp jag lyckas hitta.

Plats nummer 10:

Jan-Ove Waldners framfart i OS i Aten 2004. Lite konstigt, kan tyckas, att jag väljer mästerskapet där han faktiskt inte tar någon medalj. Men för mig är det ändå det starkaste minnet av honom, när han gör ett så bra mästerskap trots att han kritiserats och sagts vara i usel form. Och nog är han några kg tyngre än 1992, men han lyckades definitivt sätta sina spår, och slog bland annat Ma Lin som var regerande världsmästare och även världsetta om jag inte minns fel. J-O är i min åsikt kanske den största svenska idrottsmannen genom tiderna. Kanske. "Det evigt gröna trädet", som han kallas i Kina, tog förresten SM-guld i våras. Videon är inte endast från OS 2004, men till ganska stor del.


Plats nummer 9:
OS Ishockey 2006. De gamla rävarna Sundin, Forsberg, Lidström gör ett fantastiskt OS under Bengt-Åke Gustavssons ledning. Finalen mot ärkefienden Finland, som ännu inte tagit något OS-guld... Och så sätter Niklas Lidström det där målet i början av 3:e... Och Finland väntar fortfarande på det där OS-guldet.



Plats nummer 8:

Anja Pärson VM i Åre 2007. Anja kommer från en dålig världscup-säsong, och ingen tror att hon kommer att kunna prestera i närheten av vad hon gjort på tidigare mästerskap. Hon går in i Super-G tävlingen med väldigt låga förväntningar. Och hon tar guldet. Sen tar hon ytterligare två guld under tävlingarna. Videon är för det andra guldet, när hon vinner kombinationen. Heja Anja!!




Plats nummer 7:
OS 2006, Guld i sprintstafett för herrar. Björn Lind och Tobias Fredriksson. Sverige slår Norge... Vad mer behövs.





Plats nummer 6:
Charlotte Kalla Tour de Ski. Hon va inte så känd innan touren, men hon presenterade sig verkligen! Hon gjorde kanontävling på kanontävling, och det va såå spännande vid den sista klättringen uppför berget. Och bilderna är ju redan klassiska.





Plats nummer 5:

Stefan Holm OS 2004. En klassiker, Stefan ligger på 4 plats, tar 2.34 i tredje och sista försöket efter mycket nagelbitning i Sverige. Ligger då kvar på 4:e plats. Lyckas sedan ta 1,36 i första försöket (en höjd han tidigare bara klarat en enda gång) och tar med detta hopp över ledningen och vinner tävlingen. Jag slår vad om att ni aldrig sett det med italienska kommentatorer dock...




Plats nummer 4:
OS 2010, 30 km dubbeljakt. Johan Olsson rycker efter skidbytet vid 15 km, och Anders Södergren och Markus Hellner ligger och hjälps åt att hålla klungan tillbaka. Tillslut får de ändå släppa fram dem, och Hellner känner sig stark, och tar OS-guld. Johan Olsson får ett fantastiskt hedrande brons. Per Elofsson gråter. Vad mer behövs? Man får inte bädda in denna film, men kolla på den för den är najs!

http://www.youtube.com/watch?v=yRCiO_zczas




Plats nummer 3:

VM i Fotboll 1994 Sverige-Rumänien. Sverige går från klarhet till klarhet (det såg ju mörkt ut på Kameruns avbytarbänk). Kvartsfinal, och spännande så det förslår... Straffläggning. You know the rest.



Plats nummer 2:

Kalmar FF SM-guld 2008. Ett otroligt minne. Blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.



Plats nummer 1:

Det är tight i toppen, men mitt största minns måste nog ändå bli Vinter-OS 1994, ishockey-finalen. 12 år gammal, satt jag klistrad. Och jag fick till och med min övriga familj att titta, som i vanliga fall inte bryr sig nåt vidare. Jag minns att jag hoppar och skriker i soffan genom mest hela matchen; perioder, förlängningar och till slut straffläggning. Peter Forsberg sätter den otroliga straffen. Men än är det inte klart. Paul Kariya mot Tommy Salo. Och Salo räddar. Fortfarande pirrar det i magen, 16 år senare...