Mitt liv som tågpendlare

För tillfället tillbringar jag en del arbetstid i Växjö. Om det beror på att Kalmar behöver en paus eller att Växjö behöver lite äventyr låter jag vara osagt, det ligger inte för mig att skryta om den aura av livsglädje och positivism som omger mig. Hursomhelst, mellan Nybro och Växjö finns ju den fiffiga (underskattat ord, jag ska använda det mer) uppfinningen tågkommunikation. Det är miljövänligt, enkelt och snabbt. Eller i alla fall miljövänligt. Enkelt är ju en avvägningsfråga, och snabbt är det definitivt inte.

Jag har mest varit så kallad nöjesresenär med tåg förr. Inte för att jag åkt tåg av nöje, utan för att jag åkt tåg för att komma till nöjet. Så det här med att åka på en mer reguljär basis är nytt för mig. Just nyhetens behag gör att jag med viss fascination betraktar övriga tågresenärer. Jag urskiljer ganska snabbt övriga tågpendlare. De är reser lätt förstås, men har också en coolhet omkring sig. Det verkar också formas kretsar av pendlarvänner som inte känner varandra på annat sätt men gärna sitter gemensamt under resan och snickesnackar om ditten och datten. Vanliga samtalsämnen verkar vara tågens temperatur, ändringar i pendlarbiljetter och tågförseningar. Häromdagen tjuvlyssnade jag på en utförlig beskrivning om hur kall en kvinna i medelåldern varit när hon kommit hem och hur hon försökte få upp värmen med vetevärmare, ulltofflor och bad. Övriga i gruppen kom med tips på tågymnastik och vilket gott te hon dricker på kvällen som värmer så gott. Fascinerande. Denna typen av resenärer verkar ofta vara kvinnor, åldern varierar, och de umgås ofta över generationsgränserna. Fint på nåt sätt, tåget förde dem samman.

Sen har vi den coola resenären. Det verkar uteslutande vara män, med slitna snygg-jeans och jacka av typen trench-coat eller kanske pea-coat. Synar inte i sömmarna, dom är inte min typ. De har har lite stajlat hår och en laptop i ett sånt där tight fodral under armen. Helst Mac förstås. Kan också bytas mot en sån där surfplatta. De köper alltid kaffe på tåget, och är gärna lite övertrevliga, speciellt mot tjejer mellan 18 och 30 som har skinnstövlar med höga klackar som klapprar och mot andra coola resenärer. Till kategorin coola resenärer väljer jag också att klassa de 40+ män som också har coola jeans och lite stajlat hår men inte har pungat ut med 1500 spänn på snyggjackan. Vill va ung och cool men håller inte riktigt stilen. Är dock fortfarande övertrevlig mot tjejerna med skinnstövlarna.

Nöjesåkarna är förstås lätta att urskilja. De har lätt uppspärrade ögon och tyngre bagage. De letar också sittplatser eftersom de faktiskt har bokat biljett, och inte bara visar pendlarkortet. Detta skapar irritation hos pendlarna eftersom de eventuellt behöver flytta. I alla fall tänker jag att det gör det, de säger inte nåt om det, men det anas. Jag har inte behövt flytta på mig än, men nog skulle jag bli irriterad. Man är ju bara människa. Eller bara tågpendlare. Nöjespendlarna är annars på något sätt de som håller humöret uppe. De är ofta glada och förväntansfulla. Ibland kan man dessutom ana vart de är på väg eller har varit. Idag såg jag en mössa med en kanadensisk flagga. Det sätter ju igång fantasin på vem som helst. Kanada. Ungefär som Sverige fast långt bort. Och mycket större.

Men sen har vi den stora massan. De som håller sig för sig själva och har musik i öronen. Jag är en av dem. Pratar inte med nån mer än någon enstaka artighetsfras, pillrar lite med mobilen eller läser en bok. Eller sover. Eller överanalyserar och diktar ihop historier om övriga resenärer. Placerar dem i fack och bestämmer deras egenskaper. Såna är de, den stora massan. Hittar på strunt om övriga resenärer. Fy på sig.